ostratta

Jag märkte nu att jag inte riktigt fick ur mig allt vid förra inlägget. Jag raderar nu bilder i min mobil. Det är riktigt hemskt. Det är ju bara bilder, några små färgkluttar som bildar ett mönster. Så jävla ont gör det. En bild var bara för fin att ta bort, solnedgång, brygga... ja mer behöver inte sägas. Jag kommer inte få uppleva något sådant på åratal, det är för jävligt. Något sådant måste alla på denna jord få uppleva någon gång. Helt fantastiskt.  Att bara se den man tycker om, sitta i sina egna tankar, helt utlämnad till nanturen, väntandes på just mig. Det fick mig att känna mig speciell. Medans jag nu bara är en i mångden, ingen märker om jag bara glider in i bakgrunden, för att bara existera, bara för sakens skull. Som att idag bara gå på lektionerna för närvaron, känns rätt meningslöst, men jag träffade i alla fall kompisarna, och det gjorde ju i alla fall inte saken värre. Vi ska åka gokart på höstlovet har vi tänkt, och sjunga kareoke på kvällen med lite öl. Det komemr bli kul. Jag ska också åka skridskor, vet inte riktigt med vem än. Jag ska åka mer än en dag i alla fall, varav en jag ska åka med Markus. Så allt är väl inte piss antar jag.

Bilden jag pratade om tänkte jag lägga upp, men jag skiter i det. Jag tål inte se den, det gör helt enkelt för ont. Hoppas nästan att jag av misstag tar bort den från mobilen nån dag så jag slipper minnas allt jag går miste om. Fast om jag kollar tillbaka på det här om en månad eller två kommer jag vara tacksam för den tid som varit, och det är jag i och för sig nu. Men då har jag nog fått lite perspektiv på det hela och tänker i lite mer positiva banor.

Det här med blogg är faktiskt skönt, hoppas det förtsätter att vara det. Nu ska jag hoppa tillbaka i min säng, där väntar en våt kudde.