Det börjar arta sig
Tjoooooooooo!
Nu mår jag mycket bättre, känner att jag klarar det här själv. Klart jag gör, det har ja ju gjort i typ 17 o ett halvt år :).
Men helt återställd är jag inte. Jag avstår från morgondagens bussfest för att jag helt enkelt inte känner för det. Det ger mig ingenting faktiskt, eller jo kanske lite kul med kompisar o så, men ah, känner inte för det helt enkelt. Men helgen efter det, då jävlar. Då har ja bestämt mig för krogen o både det ena och andra, jag ska leva livet och se vad det har att erbjuda mig.
På något sätt känns det som ett antal kg lättat från mitt bröst, även om man jämför med hur jag mådde innan i söndags. Nu vet jag lixom vad jag har att förvänta av veckan som kommer, behöver inte gå med samma oro och inbillan att någon tycker om mig mer än vad som är sant. Även om jag såklart saknar den närhet o allt sånt ett förhållande innebär, tänker jag nu vara singel ett tag. Minst ett halvår tror jag. Bara skita i det som kallas kärlek, för allt som har med det att göra känns bara skit just nu.
Jag sitter här med nästan ingen känsel i kroppen. Jag har gått en hel jävla dag i skolan, gymmat, spelat basket och fotboll i typ en och en halv timme, för att sedan åka till mormor och äta mat :) Det var gott!
Efter att jag varit helt krossad så börjar bitarna falla på plats igen, ungefär som när man löser ett pussel. Till en början ser det helt jävla omöjligt ut, man har nästan lust att ge upp. Men när de första bitarna väl börjar falla på plats går det fortare och fortare mot att det ska vara komplett. Ge mig en vecka till så är jag samma gamla Simon som jag alltid varit, pratig, oftast på bra humör, och drar skämt ingen annan än jag skrattar åt. Det är den jävla farsan som smittat av sig sin håriga humor på mig.
JAAAAAAAAAAAAAAA. lyssnar på hockey på webbradio. Modo tog just ledningen mot frölunda med 1-0 :) som sagt, det börjar arta sig :) Jag ser ett ljus långt borta i en nästan kolsvart tunnel, jag har börjat min resa mot det.
Nu mår jag mycket bättre, känner att jag klarar det här själv. Klart jag gör, det har ja ju gjort i typ 17 o ett halvt år :).
Men helt återställd är jag inte. Jag avstår från morgondagens bussfest för att jag helt enkelt inte känner för det. Det ger mig ingenting faktiskt, eller jo kanske lite kul med kompisar o så, men ah, känner inte för det helt enkelt. Men helgen efter det, då jävlar. Då har ja bestämt mig för krogen o både det ena och andra, jag ska leva livet och se vad det har att erbjuda mig.
På något sätt känns det som ett antal kg lättat från mitt bröst, även om man jämför med hur jag mådde innan i söndags. Nu vet jag lixom vad jag har att förvänta av veckan som kommer, behöver inte gå med samma oro och inbillan att någon tycker om mig mer än vad som är sant. Även om jag såklart saknar den närhet o allt sånt ett förhållande innebär, tänker jag nu vara singel ett tag. Minst ett halvår tror jag. Bara skita i det som kallas kärlek, för allt som har med det att göra känns bara skit just nu.
Jag sitter här med nästan ingen känsel i kroppen. Jag har gått en hel jävla dag i skolan, gymmat, spelat basket och fotboll i typ en och en halv timme, för att sedan åka till mormor och äta mat :) Det var gott!
Efter att jag varit helt krossad så börjar bitarna falla på plats igen, ungefär som när man löser ett pussel. Till en början ser det helt jävla omöjligt ut, man har nästan lust att ge upp. Men när de första bitarna väl börjar falla på plats går det fortare och fortare mot att det ska vara komplett. Ge mig en vecka till så är jag samma gamla Simon som jag alltid varit, pratig, oftast på bra humör, och drar skämt ingen annan än jag skrattar åt. Det är den jävla farsan som smittat av sig sin håriga humor på mig.
JAAAAAAAAAAAAAAA. lyssnar på hockey på webbradio. Modo tog just ledningen mot frölunda med 1-0 :) som sagt, det börjar arta sig :) Jag ser ett ljus långt borta i en nästan kolsvart tunnel, jag har börjat min resa mot det.
Kommentarer
Postat av: s
svar:
haha joo, väldigt snyggt är det. grr, man ser så smart ut liksom! :D
Trackback
