Pull the trigger
Jag har i alla tider hatat emos, stört mig på dom, skrattat åt dom, tyckt lite synd om dom. nu är jag på väg att bli en själv. jippi, fan va allt känns illa just nu. Det som en gång varit så bra känns för tillfället helt onödigt, och det gör bara så förbannat ont. vad fan ska man mer säga. aj fan! det här är värre än ett pungslag, njurslag, näsblod och nageltrång på samma gång.
Jag har väl egentligen inte tänkt att någon ska läsa det här så ja skriver bara allt ja kommer på.
Denna dag, den 12:e oktober 2008 är en av dom sorgligaste i mitt liv.... men också en dag som jag för ett halvår sen önskat att ja haft mer än allt annat i världen. För denna dag är slutet på någon fantastikt, ett förhållande som gett mig mer än bara kärlek och en vän för livet. Och om jag får önska något nu så önskar jag att jag om sisodär 2-3 år kommer att sitta här med mitt kanske enda blogginlägg på 1000 år o deppa järnet. Det betyder att jag haft utan tvekan den absolut bästa tiden i mitt liv. Men det är inte så jag känner nu. Just nu är allt piss. Vänner, morfar, stackars ensamma mormor. Nu ser jag INGET bra med livet här i Norrköping, i Sverige, på Jorden.
Jag är jävligt förvånad över att jag ens en gång tänkt tanken att skriva en blogg. Jag vet redan nu att jag kanske kommer skriva högst en eller två gånger till i den i hela mitt liv. Men eftersom jag inte gillar att skriva för hand så måste jag göra det på datorn.
Idag har jag också märkt en annan sak. Tänk att bara en mening kan göra så fruktansvärt ont. Nästan som att köra in en dolk rakt i hjärtat, vilket just nu kanske inte vore helt fel, bara trycka till, förhoppningsvis sätta slut på allt skit.
Men haha herregud, EMOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO. Självklart skulle aldrig något sådant falla mig in, så om någon nyfiken jävel läser detta så behöver de nog inte oroa sig.
Men nu ska jag försöka sova, men det är nog lite för optimistiskt, men jag måste försöka, för imorgon 08:00 ska ja hålla i en idrottslektion och den ska fan bli bra.
Fyfan livet suger ibland.
Just pull the trigger, please put me out of this miseary.
Du är och kommer alltid att förbli min råtta, jag säger tack.
Jag har väl egentligen inte tänkt att någon ska läsa det här så ja skriver bara allt ja kommer på.
Denna dag, den 12:e oktober 2008 är en av dom sorgligaste i mitt liv.... men också en dag som jag för ett halvår sen önskat att ja haft mer än allt annat i världen. För denna dag är slutet på någon fantastikt, ett förhållande som gett mig mer än bara kärlek och en vän för livet. Och om jag får önska något nu så önskar jag att jag om sisodär 2-3 år kommer att sitta här med mitt kanske enda blogginlägg på 1000 år o deppa järnet. Det betyder att jag haft utan tvekan den absolut bästa tiden i mitt liv. Men det är inte så jag känner nu. Just nu är allt piss. Vänner, morfar, stackars ensamma mormor. Nu ser jag INGET bra med livet här i Norrköping, i Sverige, på Jorden.
Jag är jävligt förvånad över att jag ens en gång tänkt tanken att skriva en blogg. Jag vet redan nu att jag kanske kommer skriva högst en eller två gånger till i den i hela mitt liv. Men eftersom jag inte gillar att skriva för hand så måste jag göra det på datorn.
Idag har jag också märkt en annan sak. Tänk att bara en mening kan göra så fruktansvärt ont. Nästan som att köra in en dolk rakt i hjärtat, vilket just nu kanske inte vore helt fel, bara trycka till, förhoppningsvis sätta slut på allt skit.
Men haha herregud, EMOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO. Självklart skulle aldrig något sådant falla mig in, så om någon nyfiken jävel läser detta så behöver de nog inte oroa sig.
Men nu ska jag försöka sova, men det är nog lite för optimistiskt, men jag måste försöka, för imorgon 08:00 ska ja hålla i en idrottslektion och den ska fan bli bra.
Fyfan livet suger ibland.
Just pull the trigger, please put me out of this miseary.
Du är och kommer alltid att förbli min råtta, jag säger tack.
Kommentarer
Trackback
