Livet går vidare
Dagen började ungefär som gårdagen slutade, en klump i halsen som känns som att vara större än globen, tårar i ögonen och noll aptit.
Men jag gick i alla fall till skolan och gjorde en riktigt bra idrottslektion, klockren enligt idrottslärarn, men vi kom någon minut sent, så de hacka han lite på.
Annars är jag jävligt instabil för tillfället. Ena stunden är jag i skolan o spelar die kurve me kompisarna o skrattar så att tårar kommer fram, för att senare känna samma klump i halsen och samma tårar i ögonen, fastän jag lyckas hålla dem inne då jag är i skolan. Känslorna bara flyger fram och tillbaka, jag befinner mig i något slags chocktillstånd känns det som. En av de jobbigaste perioderna i mitt liv, men vafan inte ska man tycka synd om sig självt. De finns ju miljontals, miljardtals personer som genom åren känns samma sak som jag. Jag skulle ju också kunna vara en av dem som mist hela sin jävla familj i ett krig eller nått. Jag ska inte klaga, jag har tak över huvudet och mat på bordet varje dag, även fast jag kanske inte äter av den just nu.
Jag har inte riktigt vant mig vid tanken om att det är slut. Nu är man singel, då ska man leva livet! WOHOOO!! Men vad är det då? Ut o festa, hångla me alla tjejer man ser, sätta på en till höger och vänster? Nej fy fan sån är inte jag. Inte nått jävla drägg. Jag föredrar lugna kvällar med en riktigt bra film, och se där, jag är tamejfan helt otrolig, nu är jag här igen, tänker tillbaka på allt förflutet som egentligen bara borde vara historia, men som gör sig påminnt i varenda situation, när jag åker en viss sträcka med bilen, när man hör låtar, ser bilder, fyfan.
Nu känner jag för att skriva något fint, men jag orkar inte tänka, orkar inte göra nått., orkar inte sova.
Hej då.
Men jag gick i alla fall till skolan och gjorde en riktigt bra idrottslektion, klockren enligt idrottslärarn, men vi kom någon minut sent, så de hacka han lite på.
Annars är jag jävligt instabil för tillfället. Ena stunden är jag i skolan o spelar die kurve me kompisarna o skrattar så att tårar kommer fram, för att senare känna samma klump i halsen och samma tårar i ögonen, fastän jag lyckas hålla dem inne då jag är i skolan. Känslorna bara flyger fram och tillbaka, jag befinner mig i något slags chocktillstånd känns det som. En av de jobbigaste perioderna i mitt liv, men vafan inte ska man tycka synd om sig självt. De finns ju miljontals, miljardtals personer som genom åren känns samma sak som jag. Jag skulle ju också kunna vara en av dem som mist hela sin jävla familj i ett krig eller nått. Jag ska inte klaga, jag har tak över huvudet och mat på bordet varje dag, även fast jag kanske inte äter av den just nu.
Jag har inte riktigt vant mig vid tanken om att det är slut. Nu är man singel, då ska man leva livet! WOHOOO!! Men vad är det då? Ut o festa, hångla me alla tjejer man ser, sätta på en till höger och vänster? Nej fy fan sån är inte jag. Inte nått jävla drägg. Jag föredrar lugna kvällar med en riktigt bra film, och se där, jag är tamejfan helt otrolig, nu är jag här igen, tänker tillbaka på allt förflutet som egentligen bara borde vara historia, men som gör sig påminnt i varenda situation, när jag åker en viss sträcka med bilen, när man hör låtar, ser bilder, fyfan.
Nu känner jag för att skriva något fint, men jag orkar inte tänka, orkar inte göra nått., orkar inte sova.
Hej då.
Kommentarer
Trackback
